Vaknade och möttes av ännu en mulen.regnig dag.Nej mossplockningen får allt vänta.
I stället tog jag på mig regnstället ,gick ut och började kratta,inte världens mysigaste uteväder men man får göra det bästa av dagen och lite frisk luft gör mig bara gott.
Har varit inne och läst mina vänners bloggar,hos en del  kan jag förnimma glädje hos en del sorg och hos en del ilska.Tänk hur livet kan vara upp och ned som en bergodalbana.
Det som jag nog alltid undrat över ända sedan barnsben är varför vi människor har så svårt att leva i harmoni.
Mina funderingar kan vara så här:

En gång för länge sedan,ja det är faktiskt väldigt,väldigt länge sedan så bestämde sig Moder Jord för att utöka vår planet med människor.
Under flera hundra år levde vi människor i harmoni med djur och natur.
Vi livnärde oss av det naturen erbjöd,rötter,bär,blad.
Vi drack av det rena klara vattnet.
Vi dödade ett djur för att dämpa vår hunger,men aldrig fler än vi klarade att att äta.
Av djurens hud gjorde vi kläder att värma oss med.
Av djurens ben ,senor gjorde vi verktyg,nål,tråd.
Det som blev kvar av benresterna lämnades att bli föda till andra djur.
De små benrester som blev kvar blev till näring at Moder Jord.
Vi tog av det som erbjöds,men gav också något tillbaka.
Vi hjälptes åt att hålla vår Moder ren och prydlig,samlade  torra grenar,pinnar,ris som vi eldade,på så vis blev naturen städad och vi fick värme av den sprakande elden.
Vår bostad bestod av grottor eller andra ihåligheter.
Allteftersom århundraden gick förändrades människan.
Vi bildade grupper och blev misstänksamma.
Vi mutade in mark och sa att den var min.
Vi blev giriga och ondsinta
Vi dödade djur,inte för att vi var hungriga utan för att vi ansåg oss ha rätt att göra det.
Moder Jord förlät oss våra dumheter för hon är som alla mödrar förstående och godsint.
Att vi som vi lever i dag inte kan känna sympati och kärlek till varandra tror jag är en stor sorg för vår Urmoder.
Jag kan ha fel i mina tankar men tänk om världen bestod av lite mer Kärlek,så mycket enklare allt skulle bli.