I dag känner jag att det är dax att släppa bomben,snacket och ryktena går.
Av hänsyn till min familj har jag valt att inte berätta men nu när ryktena är i gång så är det lika bra att lägga korten på bordet.
Ja,jag har en dödlig sjukdom,varje morgon när jag slår upp mina blå så vet jag att jag är en dag närmare döden.
Det har jag och min familj vetat i två år nu.
Mina läkare på nevrologen och onkologen förstår inte att jag kan leva som jag gör,jag borde vara mycket sjukare.
Men så känner dom heller inte mig,Qwarforth,jag är envis så det heter duga.
Dom säger att dom inte förstår hur jag kan jobba och fungera som jag gör,det borde inte vara så enligt dom.
Jag förstår mycket väl att era känslor blir kluvna,några känner med mig ,några känner mot mig,så är det.
Några sörjer andra jublar,och det är ok.
Jag är samma människa i dag som i går.
Men jag tänker i nte som många andra,det var länge sedan jag gjorde det.
Jag njuter av varje ögonblick,njuter av att få se mina barn varje dag,njuter av mitt barnbarn,njuter av att få leva med Peter som är mitt allt och mitt stöd i mörkret.
Är oändligt tacksam för att jag har mina vänner och då menar jag vänner.
Vänner som Camilla,Agnetha,Kristin,Martha,Linda mfl är oumbärliga i mitt läge.
Av hänsyn till mina barns önskningar ber jag er att inte fråga dem,fråga mig om ni vill veta.
Mina barn vill vara ifred,vi pratar om det här hemma där vi alla är trygga ingen annanstans.
Jag kommer inte att skriva på min blogg om detta,den blir som vanligt.tråkig och vardaglig.
nu när ni vet så lyssna inte på rykten frga mig så får ni veta.
Ha det gott