Funderar på varför dimman farschinerar mig så.

Jag ser hur den ligger över ängar och vattendrag.

Dimman är magisk,spännande men också lite skrämmande,vad döljer sig där i dimman,är det älvorna som dansar.

Jag skulle så gärna vilja se hur de dansar där i ring.

Min blick dras mot det dimhöljda skogsbrynet.

Jag kan inte se deras dans bara förnimma den där i dimman.

Det sägs att Älvdrottningen är vackrast av dem alla med en krona på sitt huvud.

Det sägs också att deras sång låter som fågelkvitter,ljuvlig,magisk och lockande.

Man ska akta sig för älvorna inte störa dem i deras dans.

Det sägs att många män låtit sig lockats av deras skönhet,lockats till dans och romantik för att sedan efter denna kärleksfulla natt leva resten av livet i fördärv.

Man kan också drabbas av sjukdom och elände om man stör älvorna i sin dans.

Nej,jag trampar nog gasen i botten och styr mot mitt lugna trygga hem.

Bäst att låta älvorna dansa i fred,dom vill nog inte ha mig där.